Förra veckan gjorde vi (numera) årliga utflykt till Forsaleden med SvA-gänget i åk 9. Vi hade tur med vädret, solen sken och det var relativt varmt. Jag är verkligen en förespråkare för miljöombyten och att förflytta lärandet till olika platser. Vad gäller språkutveckling så är just miljöombyten otroligt stimulerande. Många av mina elever åker sällan på utflykter och vistas heller inte i den svenska naturen och då säger det sig själv att en ny miljö utvecklar språket för ny miljö=nya ord, ny miljö=nya behov att uttrycka sig.
Vi har under dessa år gjort en hel del aktiviteter tillsammans där vi har bytt miljö och det har stärkt gruppkänslan och ökat tryggheten, och detta ger också bättre resultat i klassrummet när det gäller det kollektiva lärandet. Elever som känner varandra väl, använder varandra på ett effektivt sätt i inlärningssituationerna.
Jag tror att vi inom skolan ibland har en tendens att begränsa oss och blir nog allt som oftast kvar inom skolans väggar, men undervisning och lärande kan och är vara så mycket mer, och därför är det viktigt att bidra till att eleverna vidgar sina vyer. Och i efterhand så blir dessa tillfällen det som eleverna minns och som bidrar till samtalsämnen.
Jag tror inte att just nyanlända behöver den här typen av upplevelser mer än andra elever, de är viktiga och gruppstärkande för samtliga.
Det som händer när vi kommer ut i naturen är att de olika sinnena får jobba mer och eleverna får också en möjlighet att reflektera över de stora skillnaderna som råder mellan våra olika omgivningar och miljöer. Det som är bra med just Forsaleden är den stora mängden vatten eftersom många av våra nyanlända kommer från länder där vatten inte är ett lika naturligt inslag i miljön. De upplever detta som fascinerande och vår svenska natur erbjuder något helt annat än vad många elever är vana vid. Att träna på att vistas vid vatten, göra upp eld, uppmärksamma väderförändringar, samt prata om allemansrätt och eventuella möten med djur är viktiga kunskaper. Och nya miljöer kräver nya kunskaper.
Jag tänker att man som lärare inte får låsa sig vid att undervisning är något klassrumsbaserat för egentligen är ju undervisning något som kan ske precis var som helst. Det är ju istället upplevelsen som skapar underlaget för undervisningen.
Dessutom är utflykter av det här slaget mycket bra att sedan utgå ifrån i läsandet och skrivandet. En utflykt av det här slaget kan mynna ut i, i princip, vilken texttyp dom helst: blogginlägg, reportage, instruktion, krönika, faktatext, kåseri etc. Och då blir det ett textskrivande som utgår från en kontext som eleverna har blivit familjär med, dvs från det konkreta mot det abstrakta.
Mer utflykter åt folket!
Med språket i fokus 